Sidor

29 februari 2008

Kissekissekiss

Beställde ett nytt VISA-kort idag med eget motiv. Såklart blev det min lilla favoritkille som fick pryda kortet med sin skrynkliga nuna.
Uppdatering kring livet med Naku förresten:
-
Kohjärta och råa kyckliglår är det bästa han vet.
- Han väcker oss klockan fyra varje morgon genom att hoppa på våra ansikten och låta som en hel orkester.
- Det kommer bli HELL att lämna bort honom i tre veckor snart.

Det näst osexigaste jag vet

Är kort stubin. Sån där anabola-stubin ni vet, som går från noll till hundra på en halv sekund. Såg en sån nyss. Han försökte dra ut en kontakt ur väggen och när det inte går på första försöket så blir han högröd i ansiktet och skriker "JÄVLA FITTA!".

Det är ett stort mysterium för mig att han faktiskt har en sambo.

26 februari 2008

Snart farväl till svennelife

Nu håller bröllopsresan på att ta sin form. Hotell har bokats på de olika öarna, liksom inrikesflyg och transporter. Mein gott, det verkar bli drömresan deluxe!
Reseledaren som tagit på sig att hålla i allt det här är så sjukt uppstyrig och bra. Ska hångla ihjäl honom under semestern.

Be alltid en kompis korra ditt CV

Sitter och försöker rekrytera folk till ett par tjänster och har en hel drös med ansökningar framför mig. Vad som slår mig när jag går igenom dessa är hur USELT skrivna många är. Fyllda av bajsnödiga standardfraser och yaggade yaggade.

Mitt enda tips till alla som någonsin sitter inför att skriva ett CV är: Skriv ner vem du är, vad som får dig att sticka ut från de andra!

Skriv INTE att du både är en lagspelare och duktig på att arbeta självständigt. Kom igen. Vem skriver inte det? Skriv hellre att du är en oblyg jävel, älskar segling, önskar att du vore bättre på ledarskap, snackar fler språk än många andra eller bara att du mår bäst när klockan ringer ut för dagen.

Växtvärk

Läste på en blogg om känslan när ens barn blir myndigt. Plötsligt hade hennes dotters banksaldo försvunnit från mammans bank.. och insikten att hennes lilla tjej fyllt 18 infann sig.

Bitter sweet det där.

Jag minns när jag stod i mitt tonårsrum med platinablonderat hår och packade flyttkartonger i rasande fart. Äntligen skulle jag flytta, få vara uppe hur länge jag ville och slippa pinsamheter som att mamma "råkade" komma in i mitt rum om jag hade någon pojke på besök. Jag var sjutton år och hade lyckats få en egen liten etta. Visserligen bara ett stenkast bort från mina föräldrar. Men ändå.
På golvet brevid mig satt min stora starka tuffa pappa. Han hade lyckats fiska tag på min matematikbok från första klass bland allt bråte. Medans jag tryckte ner mina Lasse Åberg-tavlar och min koboltsblåa glasservice i kartongerna satt han bara där. Apatisk bläddrandes bland mina knaggligt skrivna små minus och plus-uträkningar. Som om det vore den dyrbaraste boken i världen.

Frågor man inte ställer sig själv så ofta

- Hur skulle du spendera din sista tid, om du fick veta att du bara har 6 månader kvar i livet?
- Vad vill du att man ska säga om dig och ditt liv, när det hålls tal för dig på din åttioårsdag?

Första mötet med lifecoachen i går var bra. Det flyttade upp en del magkänslor till hjärnan, och snart ska de förhoppningsvis ut i ord också.

25 februari 2008

Kärlek är

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så här fäst vid ett djur. En massa lös hud och ett par knallblåa ögon har knatat rakt in i hjärtat på mig. Att vakna varje morgon brevid det där konstiga lilla knyttet och världens härligaste man är det bästa jag vet! Min lilla underliga underbara familj.

Hjälp på vägen

Egentligen har jag ingen större koll på var det är som skiljer en terapeut, en mentor och en coach från varandra? Antar att terapeuten skulle rota lite i bagaget, en mentor bolla karriärssfrågor med en och coachen hjälper till att upprätta en plan för hur man ska fixa olika prylar man vill uppnå. Privat eller i yrkeslivet.
Hur som helst. Jag hoppas att det är lite så i varje fall för jag har fått en alldeless egen livscoach. Med start idag.

"Bara så du vet.. " sa jag. "Så har jag ingen koll på vad jag vill. Det är väl det som är problemet. Jag har bara en ihärdig känsla av att jag vill mer, och något annat."

"Det är lugnt" svarade hon. "Det är det vi ska göra. Skapa fokus och hitta drömmen".

Låter ju hur sweet som helst! En mänsklig drömfångare.

Det absolut osexigaste jag vet

Män med små händer

Väggprojektet

I går köpte jag sex stycken vita 50x50-ramar som snart ska pryda vardagsrumsväggen ovanför soffan. Nu ska jag bara sätta igång och göra lite bilder att fylla dem med också. Tänkte blanda minnen, drömmar, favoritplatser och tapetprover. En röra av gråa toner är tanken.
Kan bli hur jävla ugly eller fint som helst.

22 februari 2008

Bara två veckor kvar

Sen ligger jag på Barbados med en fruktig drink i ena handen och min älskade man i den andra.

Dagens dagdröm

Att lämna Stockholm. Inte så vansinnigt långt att det skulle bli ett helvete att hälsa på folk efteråt. Men en bit. Så att vi kommer åt rejält med skog, lägre huspriser och färre stureplanstöntar. Jag ser mig själv lulla runt i trädgården med ett flin över läpparna. Då kanske jag äntligen kan ha den där minigrisen. Och webbshoppen.
Well well, vad är väl en bal på slottet.

I morgon kommer jag drömma om större kontor och centralare lya.

18 februari 2008

Förtydligande

Iom att jag inte orkar svara på eller ta bort fler griniga kommentarer.
Jag hatar inte barn. Jag hatar inte att lyssna på barnsnack. Och inte heller hatar jag småbarnsföräldrar.

Vad jag däremot avskyr att först bli rådfrågad av dessa föräldrar när det gäller olika saker kring deras kids, men få se min åsikt bortviftad med motiveringen "du fattar ändå ingenting iom att du inte har några egna barn".

14 februari 2008

Jippo jippo hurray

Jag är inte sen att fira konstlade köpesdagar som denna. Så nu står trerätters på bordet, en liten present under mannens tallrik, katten har fått en tonfiskaladobe, jag struttar runt i foxy undies och doftar bröllopsparfym.

Puss på alla hjärtans allihop!

12 februari 2008

Diskutera inte med mig om jag inte får ha en åsikt

Småbarnsföräldrar är en av de jobbigaste grupptyperna jag vet. Jag får nästan alltid bita mig i tungan när jag pratar med dessa. För jag vet att jag är den sista som får komma med någon åsikt när de berättar om sina mammiga/sovvägrandes/apatiska/bitska/bortskämda/eller vad problemet nu är- barn.

"Mm.. men Zandra, när du väl blir mamma en vacker dag så kommer du inse..." brukar det låta. Eller "Nu har ju du inga barn så du vet ju inte riktigt hur det funkar".

Ok, men sluta bolla dina barnproblem med mig då. Som nyss på jobbet:

Min kollega (han med ungens skratt i mobilen): "Min mamma vill att jag ska ta med mig min dotter till England över en weekend med henne. Vad tror du?"
Jag : Men det vore väl jättekul. Kul för er att göra något själva också.
Kollegan: Fast jag sa nej. Hon är ju inte alls redo att resa utomlands. Och så skulle det bli ett jävla liv om hon var utan sin mamma över helgen.
Jag: Hon kanske aldrig vänjer sig vid att vara utan sin mamma å andra sidan, om du aldrig är själv med henne.. och resa, det har väl barn gjort i alla tider.
Kollegan: Njae, nu är det ju inte så det funkar Zandra.

Och så får jag Blicken. Den där som tycker jag är helt hjärtlös. Jag som inte fattar att ett barns liv handlar helt om att gå genom livet med frigolithjälm och hockeyskydd. Allra helst ska de sitta med sin mamma (absolut INTE med sin främlig till far) i en hage nära hemmet och nynna på vaggvisor tills de fyller tolv.
Men det fattar ju inte jag. För jag har ju inga barn själv.

Fängsla honom

Jag vet att det gör mig till en ond person, men hur kan NÅGON stå ut med en kollega som lagt in sin babys gurkelljud som ringsignal?
Hundra gånger om dagen blir jag tvungen att lyssna på det. Hundra gånger.

08 februari 2008

Pradaväska - skrämmande lik vår nya familjemedlem

Curling-fru

Jag surar ibland över att vi har så olika roller hemma. Och över att de är så trist könsklassiska. Visst, de har till stor del att göra med våra personliga intressen och att mannen är bortrest så mycket. Men de är allt för typiska för att det ska gå att blunda för könsaspekten. Och det stör mig. Att vi som är så moderna och jämlika i allt, ändå knatar rakt in i fällan våra tidigare generationer gillrat. Men så är det ju också komplext det där. För även lathet och bekräftelse spelar in.

Jag upplever det som att jag är spindeln i nätet hemma. Det är absolut ingen roll jag velat ha. Eller vill jag det, iom att jag så tacksamt axlar den - och ofta känner att jag gärna gör saker för att veta att de blir gjorda på rätt sätt?

Förutom att arbeta mer än heltid så ingår det i min roll hålla ihop det sociala nätverket med familj och vänner, skicka julkort, planera middagar och köpa födelsedagspresenter. Jag ska hålla reda på att räkningar betalas, uppgifter kollas upp, hantverkare kontaktas, katter försäkras, inköpslistor skrivs, gammal mat slängs, prylar vi behöver beställt.. ja, listan kan göras hur lång som helst.
Hur skulle våra liv som småbarnsföräldrar se ut?

Det är klart att mannen gör hur mycket som helst han med. Som sagt, vi är ju såå moderna och jämlika, men det kräver ofta ett iniativ och ett par påminnelser från mig.
Det här med curlandet har sällan bara en syndabock. Mannen i sin tur sopar ju banan framför mig när det gäller andra saker. Tekniken hemma vet jag knappt hur man sätter på, bilen är alltid fulltankad och byggprojekt är han en klippa på att genomföra. Jag lutar mig tillbaka på min knubbiga bak och tycker det är skönt att slippa tänka på sånt så klart. Hur mycket kvinnogris det än gör mig till. Vill därför förtydliga att det inte finns någon bov i vårt drama, mer än de trista förväntningar och förmågor vi fått med bröstmjölken.

Vi berömmer varandra som tusen. "Ååh vad fint du har gjort". "Men oj, vad duktig du varit". Barnpsykologin är total. Han tycker jag är grym som styr upp. Jag gillar när han tycker jag är grym. Så gräver vi ner oss ännu djupare i våra rollar, och båda losar i slutändan. För han får en jävla morsa. Och jag får en händig farsa. Typ.

Nej det här är helt klart vi måste bli mycket bättre på. Dela på ansvaret. Inte bara när det gäller städning och trams. Utan logistiken kring oss, hemmet och vännerna. När vi väl får barn en dag måste vi ha hittat ett nytt sätt att jobba tillsammans, helt klart.

"Vi ska vara lika trötta i huvudet" - som Gunnila Bergensten säger i en lysande artikel skriven av Linn Dahlgren för Ica-kuriren. Läs den här.

Street kör bröllopstema

Den 19-20 april kommer marknaden Street i Stockholm ha Bröllopstema, vilket såklart kommer blir en tokhit. Ser framför mig hur vintageklänningar trängs med silversmide och ekologiska cateringalternativ. Så skriv in i kalendern om du har vägarna förbi.

Livet med Nakupelle

Jag har ingen som helst katterfarenhet så jag vet ju inte om alla katter är så här sköna, men jag betvivlar nästan det. Han är så äckligt söt och social att det gör ont att titta på honom. Käkar som en häst, sover helst sked, hoppar på våra ansikten när han tycker det är dax att stiga upp.. och är allmänt en trevlig liten trygg typ.
Ingen sån där kisse som gömmer sig bakom soffan när det kommer gäster. Utan en sån som glatt hämtar sin leksaksmus och lägger den i knät på folk i hopp om att de ska leka med honom.
Jag är heelt såld!

04 februari 2008

Sura miner

I morse sa vi (läs: mannen) till hantverkarna att vi inte är nöjda med resultatet och därför vill avbryta deras jobb. De surade såklart och menade på att de slitit som fan. Visst har de det, men de har ju gjort helt fel. Dessutom avbröt vi i god tid. De har varken skrapat färdigt taket, målat det, spacklat färdigt väggarna, målat dem.. eller fixat i ordning alla snickerier som vi kommit överens om.. men ändå fick de 4/5 av betalningen. ÄNDÅ tjurade han och tyckte att vi skulle betala hela summen eller skita i kvitto.
Tomtar. Suck.

03 februari 2008

Från och med nu gör vi allt själva

Vi har haft två hantverkare, nåja.. hantverkar-wannabees, här i sex dagar för att fixa till vårt sovrum. De har slitit ner strukturtapet, bredspacklat och slipat och i morgon var de redo att börja måla sa de idag. Så nyfikna tog vi oss in bakom all upptejpad byggplast för att ta en titt..

Oh my God!
Det är som om ett par tjackpundare med förbundna ögon gått loss därinne med sandpapper och spackelspadar. Inte en chans att de får komma nära mina väggar igen. Så i morgon bitti får mannen ta "snacket" med dem. Säga att vi vill avbryta jobbet och inte tänker ge dem full betalning.

Själv kommer jag sitta feg och knäpptyst i köket tills det hela är över. Hatar den här typen av jobbigheter! Tänk om det blir värsta bråket.

Ytterligare tre veckor innan vi har ett sovrum då. Suck.

Gott så

Tjejen som lånade lite texter härifrån har mailat och bett så mycket om ursäkt.

02 februari 2008

Om världen vore en by

Hittade följande klart-värt-att-skicka-vidare-kedjebrev som en vän publicerat på sin blogg.

Om hela världen reducerades till en by med 100 invånare och alla proportioner bibehölls så skulle byn bestå av:

57 asiater
21 européer
14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
8 afrikaner
52 kvinnor
48 män
70 ickekristna
30 kristna
89 heterosexuella
11 homosexuella
6 personer skulle inneha och nyttja 59% av alla gemensamma tillgångar, och de 6 personerna kom från USA
80 hade otillräckliga boendeförhållanden
70 var analfabeter
50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en dator.
1 och bara en har en akademisk examen.

Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.

Om du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är du lyckligare lottad än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
Om du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på jorden.
Om det finns mat i ditt kylskåp, om du har ett jobb, om du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är du rikare än 75 % av innevånarna på jorden.
Har du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör du de rikaste 8 % av jordens innevånare.

Om du läser detta så är du mångdubbelt gynnad, för
1. Någon har tänkt på dig
2. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa
3. Du har en dator