Småbarnsföräldrar är en av de jobbigaste grupptyperna jag vet. Jag får nästan alltid bita mig i tungan när jag pratar med dessa. För jag vet att jag är den sista som får komma med någon åsikt när de berättar om sina mammiga/sovvägrandes/apatiska/bitska/bortskämda/eller vad problemet nu är- barn.
"Mm.. men Zandra, när du väl blir mamma en vacker dag så kommer du inse..." brukar det låta. Eller "Nu har ju du inga barn så du vet ju inte riktigt hur det funkar".
Ok, men sluta bolla dina barnproblem med mig då. Som nyss på jobbet:
Min kollega (han med ungens skratt i mobilen): "Min mamma vill att jag ska ta med mig min dotter till England över en weekend med henne. Vad tror du?"
Jag : Men det vore väl jättekul. Kul för er att göra något själva också.
Kollegan: Fast jag sa nej. Hon är ju inte alls redo att resa utomlands. Och så skulle det bli ett jävla liv om hon var utan sin mamma över helgen.
Jag: Hon kanske aldrig vänjer sig vid att vara utan sin mamma å andra sidan, om du aldrig är själv med henne.. och resa, det har väl barn gjort i alla tider.
Kollegan: Njae, nu är det ju inte så det funkar Zandra.
Och så får jag Blicken. Den där som tycker jag är helt hjärtlös. Jag som inte fattar att ett barns liv handlar helt om att gå genom livet med frigolithjälm och hockeyskydd. Allra helst ska de sitta med sin mamma (absolut INTE med sin främlig till far) i en hage nära hemmet och nynna på vaggvisor tills de fyller tolv.
Men det fattar ju inte jag. För jag har ju inga barn själv.
19 kommentarer:
Jag hoppas ivrigt upp och ned samtidigt som jag håller med så mycket jag bara kan! DEt där är det värsta... blir man lägre stående bara för att man inte har valt eller inte kan skaffa barn? Ibland verkar det som att de tycker det.... Ahh. Det kan driva en till vansinne. Tur att det finns småbarnsföräldrar med fötterna någorlunda på jorden, dom är inte så många men några finns det... :)
HAhahaha på sätt å vis förstår jag dej verkligen! Jag blir vaaaansinnig på fol ksom säger att dom inte kan leva samma liv med barn som utan. Men dt kan an.. Det handlar ju bara om vilja... Och jag försöker verkligen att inte vara verdrivet överbeskyddande och jobbig med jonathan, för soms agt ett barn sk aju inte vara ett hinder!
Åh vad jag känner igen det där. Som om vi utan barn inte kan ha åsikter. Om denna regel gällde allt här i livet skulle man ha väldigt få åsikter :)
Idag skall Christer i P3 handla om vad vi hatar med småbarnsföräldrar.
De efterlyser personer som har något att säja i ämnet.
Tycker att du skall säja ditt ;)
/Nina L
Jag Har barn men håller med dig fullständigt och speciellt i dialogen du beskriver! Go girl!
You go girl! Bra att nån står upp MOT alla småbarnsföräldrar som tror att ALLA vill höra om lilla Pelle som har tappat en tand eller vilken färg på klänningen som ska köpas till lilla Anna. Jag kan inte förstå varför vissa småbarnsföräldrar tror att alla e intresserade av deras barn o deras "problem" dagarna i ända. Det lustiga e att det e så himla accepterat o ingen protesterar utan alla bara skrattar, ler o håller med. Tänk om jag skulle sitta o berätta om alla små egenheter o roligheter som mina katter gör varje dag. Ibland berättar man nåt extra kul men då e det ingen som e intresserad, de tycker bara att man e konstig.
De kanske även skulle ta sig en funderare på att det faktiskt finns de som inte kan få barn o att det e oerhört jobbigt o höra hur jobbigt det e o ha barn o inte tjata om de jämt o ständigt.
Spela in kattljud på din mobil och prata katt katt katt hela dagarna långa vetja! Om kattens känsliga hud, om vilken kattmat han gillar och huruvida det går att resa med honom...För han har väl inte katt?
Ha ha ja du jag håller fullständigt med dig!
Jag har ju ändå barn själv och ändå kan jag bli tokig på folk som tror att mamman och barnet sitter ihop. Vänj dom av vid varandra tidigt så blir det mindre problem senare. Eller... det har iaf funkat på mitt bustroll =) Sen säger jag självkalrt inte att det funkar för alla, men i det stora hela så tror jagd et är bra =)
Det Soffy sa va klockrent!! Kan du inte göra så och testa? *fniss*
Håller helt med dig i det exempel du tar upp. Men å andra sidan så kanske det inte alltid är så att personen som pratar om sina barnproblem vill ha råd. De kanske bara vill ventilera sig lite. Få ut lite frustration. Så tycker jag det är med allt som är jobbigt i livet, ibland behöver man bara älta en stund för att det ska kännas bättre.
Men jag vet ju inte hur det är de fall du råkat ut för, såklart.
Håller med även jag! Fattar inte alls varför det fortfarande är så många som verkar tro att pappan mer är någon form av barnvakt till hjälp för mamman...
håller också med dig ;) jag har själv en dotter på 13 , skickade iväg henne mer en 1 månad när hon var tre år till sin farmor!
Inga problem jag bara njöt!! ;)
Monica ;)
Jag har barn och jag ger nog Blicken till kollegan. Vaddå inte funka så????
Jag håller också med dig till fullo! Det som jag inte förstår mig på är varför de frågar om ens åsikt när det gäller barn eftersom de ändå inte tycker att vi kan något. Som i fallet du bekriver, han frågar ju faktiskt efter din åsikt men sedan duger den inte eftersom du ju inte vet hur det funkar. Varför över huvudtaget fråga efter en åsikt då? I alla fall, grymt bra inlägg :)
Fy fan vad du är bra. Du är banne mig min idol, alla kategorier :)
Ja,ibland pratar folk med barn sådär för att på nåt sätt bevisa att dom har en livserfarenhet mer en nån annan utan barn. Ungefär som när folk ska tala om att dom är äldre än en och att dom då självklart har mer erfarenhet av livet. Bara dumt!
Självklart kan man leva som många andra utan barn när man själv har barn. Jag gör det...
Det är inte barnet som avgör det, det är föräldern.
Jag kan inte annat än instämma med dig till 100%. Även om jag själv är förälder så kan jag inte påstå att jag tycker det är så jävla kul att höra om andras barnproblem etc jag heller. Jag pratar sällan om mitt eget barn med någon såvida det inte är någon som specifikt frågar mig. Bloggen skulle då vara undantaget men å andra sidan kan ju folk välja att läsa eller låta bli. Tycker bara det är lite trist att du generaliserar så och stoppar in ALLA småbarnsföräldrar i samma fack. För det finns undantag.
Jag måste förtydliga...
Jag ogillar absolut INTE att småbarnsföräldrar pratat med mig om sina barn! Tvärtom. Jag älskar barn, särskilt barn jag känner såklart.
Men att bli rådfrågad om saker... men sedan klappad på huvudet av ngn som inte alls kan ta till sig det jag säger pga att jag omöjligen kan ha någon koll iom att jag inte är mamma själv. Det är DET jag ogillar.
Men, sen när blev småbarnsföräldrar en grupptyp? Vissa är jobbiga, som i fallet du skriver om, andra inte. Det gäller även de utan småbarn.
Alltså, när man har fått barn är de en enormt stor del av ens liv och jag vet att om jag någon gång får barn skulle jag ha otroligt svårt att INTE prata om dem med andra. Visst, jag tänker inte plåga varenda en med blöjsnack dagarna i ända (man får väl anpassa sig till den man pratar med, så funkar det ju med allt), men självklart måste man väl få prata om sina barn! Förstår inte varför alla ska tycka det är så överjävligt.
Och det samma gäller bröllop, katter och jag vet inte vad...
Skicka en kommentar