Jag surar ibland över att vi har så olika roller hemma. Och över att de är så trist könsklassiska. Visst, de har till stor del att göra med våra personliga intressen och att mannen är bortrest så mycket. Men de är allt för typiska för att det ska gå att blunda för könsaspekten. Och det stör mig. Att vi som är så moderna och jämlika i allt, ändå knatar rakt in i fällan våra tidigare generationer gillrat. Men så är det ju också komplext det där. För även lathet och bekräftelse spelar in.
Jag upplever det som att jag är spindeln i nätet hemma. Det är absolut ingen roll jag velat ha. Eller vill jag det, iom att jag så tacksamt axlar den - och ofta känner att jag gärna gör saker för att veta att de blir gjorda på rätt sätt?
Förutom att arbeta mer än heltid så ingår det i min roll hålla ihop det sociala nätverket med familj och vänner, skicka julkort, planera middagar och köpa födelsedagspresenter. Jag ska hålla reda på att räkningar betalas, uppgifter kollas upp, hantverkare kontaktas, katter försäkras, inköpslistor skrivs, gammal mat slängs, prylar vi behöver beställt.. ja, listan kan göras hur lång som helst.
Hur skulle våra liv som småbarnsföräldrar se ut?
Det är klart att mannen gör hur mycket som helst han med. Som sagt, vi är ju såå moderna och jämlika, men det kräver ofta ett iniativ och ett par påminnelser från mig.
Det här med curlandet har sällan bara en syndabock. Mannen i sin tur sopar ju banan framför mig när det gäller andra saker. Tekniken hemma vet jag knappt hur man sätter på, bilen är alltid fulltankad och byggprojekt är han en klippa på att genomföra. Jag lutar mig tillbaka på min knubbiga bak och tycker det är skönt att slippa tänka på sånt så klart. Hur mycket kvinnogris det än gör mig till. Vill därför förtydliga att det inte finns någon bov i vårt drama, mer än de trista förväntningar och förmågor vi fått med bröstmjölken.
Vi berömmer varandra som tusen. "Ååh vad fint du har gjort". "Men oj, vad duktig du varit". Barnpsykologin är total. Han tycker jag är grym som styr upp. Jag gillar när han tycker jag är grym. Så gräver vi ner oss ännu djupare i våra rollar, och båda losar i slutändan. För han får en jävla morsa. Och jag får en händig farsa. Typ.
Nej det här är helt klart vi måste bli mycket bättre på. Dela på ansvaret. Inte bara när det gäller städning och trams. Utan logistiken kring oss, hemmet och vännerna. När vi väl får barn en dag måste vi ha hittat ett nytt sätt att jobba tillsammans, helt klart.
"Vi ska vara lika trötta i huvudet" - som Gunnila Bergensten säger i en lysande artikel skriven av Linn Dahlgren för Ica-kuriren. Läs den här.
16 kommentarer:
Jösses, det var det bästa och mest slående inlägget jag läst på länge!!! Och jag kan skriva under på alltihopa alla dagar i veckan förutom att det även är jag som fixar bil och byggprojekt hemma ;-). Tänker länka till ditt inlägg från min sida och hoppas att det är ok. Om inte så hojta till. Ha en skön helg med nakupelle!
Klart du får det! Ju fler som får upp ögonen för osunda mönster man knatar runt i desto bättre. Jag tror att det är hur vanligt som helst, men att vi sällan i tid ifrågasätter det.
Ha en bra helg du också!
Jag har sagt upp mig som projekledare för oss och det verkar faktiskt funka ok. Har blivit en del glömda födelsedagar på sambons sida av familjen men det tar jag inget ansvar för... Tänkte också börja i tid innan barn så att vi kanske är lika bra på det tills dess
Inte för att jag är gift (är "bara" 14 år) - men jag tycker du har många bra poäng i din text här =)
Ååå, vad jag känner igen mig i det du skriver. Och du har helt rätt, det måste bli en ändring!
Mitt i prick... Håller helt och hållet med snackansdagar här ovan, det bästa och mest slående jag läst på länge. Hoppas även jag att det är ok om jag länkar från min blogg. Om inte, säg till!
Det här var ett jättebra inlägg( och artikel)! PRECIS så här är det ju, och det är så svårt att släppa taget. Man tror att man är så jämlik, men det är man ju inte! Jag är också lite skraj för livet som småbarnsföräldrar, det lär ju inte ändras helt plötsligt. Eller? En stor kram till dig för det bästa inlägget jag läst ( nu snackar vi alla bloggar) på länge!
Vilket fantastiskt inlägg!
Och vilken glöd i skriften!
Jag har aldrig varit hos dig tidigare, "Snäckan" lockade mig hit- och det ska hon ha tack för!
Du är en mycket duktig skribent!
Lästips: "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten.
Jättebra inlägg, och din reflektion om vad som händer om ni vore småbarnsföräldrar är bra! Jag kan berätta att rollerna förtydligas mer. Att jag och många andra bland mina välutbildade kollegor finner oss i att bli "hemmafruar" och den som alltid "vårdar" barn, även om vi tjänar lika mycket som våra män. Ibland vill man bara kräkas på det!
Underbart! Hade det inte varit så välformulerat hade jag kunnat tro att det var jag själv som skrivit det! Hur galet har det inte blivit när man faktiskt handlar presenter och påminner om mannens syskons födelsedagar? Alltid handlar "gå bort presenter", julkort och ser till att det hamnar rena lakan i sängen. Fast jag har inte en superhändig man annat än när det gäller stereo o tv, allt annat sköts av hantverkare - alltid!
Har också slutat med vissa saker som presenter till hans familj mm men det funkade inte riktigt för han kom inte på det förrän vi kom dit. Sen gick jag över till att fråga precis innan vi gick hemifrån och då insåg jag att han inte tyckte att det var något fel att ge bort "bensinmacks presenter" så nu vet jag inte vad jag ska göra.
Bävar också inför ev barn, mannen blir förvånad om det är något som bara han äter som är slut i kylskåpet - det tyckte jag var en varningssignal - han undrar varför vi inte har något ... hemma.
Detta har inget med kön att göra. Hemma är det jag som gör allt och jag lever med en kvinna.... (har levt med män oxå). Det handlar helt om personen i fråga som själv tar på sig det här ansvaret. Jag och linda har faktikst så sent som i helgen pratat om det här. Att jag inte är den enda i vår relation, men jag ska erkänna att jag själv har tagit på mig allt för att jag vet om jag gör det så blir det gjort liksom... (å allt blir rätt gjort oxå) Hon tankar aldrig bilen (hon har dock inget körkort så det är alltid jag som kör...) eller fixar sladdar det gör även jag. Nu ska jag inte säga att linda inte gör nåt för det gör hon men hon hennes gränser går inte där mina går så därför är vi aldrig på samma våglängd. Anledningen är iofs kanske en helt annan än att vara projektledare i sin familj. det beror nog på att jag och linda är så olika och hon är mer manana manana-person än mig. Inget ont i det dock :)
Det jag ville komma till är att JAG tror inte det handlar om kön utan om vem man är.
Lilian> Håller med dig i sak. Klart att det är personligheterna det hänger på. Men att just kvinnor fostras till små projektledare och samordnare redan på dagisnivå finns det ju dussin med bevis på. Så trots att ni har den "klassiska könsuppdelningen" fast ni nu är två kvinnor.. så är ni är nog dessvärre ett undantag. Eller, din fru är det. :)
Var tvungen att blogga på samma tema... mycket intressant ämne!!!
Så intressant, rätt och välformulerat Zandra.
Men man får inte glömma att vissa saker mår man bäst av att låta vara - för att det är effektivt och funkar bra - även om man principfast vill råda bot.
Som småbarnsfar med sambo hemma med barnet så har jag märkt av tydligare att vi gått däråt ni redan verkar vara. Men det funkar för oss båda även om tjafs ibland leder till omtag.
Samtidigt är jag helt övertygad om att rollerna blir ombytta när jag är hemma och att det kommer funka minst lika bra.
När båda jobbar igen gäller det bara att hitta tillbaka till den rättrådiga bana vi så fint följde före barnet.
Förvisso är faktumet att jag inbitet (manligt?) ser mer till mig själv och mina behov än vad hon gör - som ser mer till oss och vill ha mer av oss (kvinnligt?) - en helt annan femma. Men minst lika bidragande till de rollkonflikter du målar upp.
Är kvinnor generellt bättre på tvåsamhet än män?
Underhållande!
Det är samma här, men jag vill ha det så. Jag vill ha kontrollen över det mesta även när bilar ska tvättas och gräsmatta klippas.
Fiffan vad bra min älskade make har det!
Skicka en kommentar