
Det finns väl någon gammal tanke om att det betyder otur att köpa på sig med bebissaker för tidigt. Och för många verkar det vara en rädsla att behöva sitta i ett hem fyllt med miniplagg
ifall något skulle gå fel innan barnet hinner komma. Jag var också inne på det spåret först.
Eftersom jag varit (är) så himla rädd att något inte ska gå vägen nu så har det varit jättesvårt att ta ut någon glädje i förskott. Istället har jag ägnat min första halva av graviditeten åt att skriva listor över alla jag berättat om magen för, för att snabbt sedan kunna informera just dessa om att det inte blir något ändå. Jag har synat toapappret efter blodspår, svarat på gratulationer med "Tack, vi får se hur det går" och fått panik över minsta lilla magknip. Kanske inte så jag hade föreställt mig att det skulle bli. Det här ska ju vara en glad, stolt och rolig period.
Så efter ultraljudet i fredag försökte jag bestämma mig för att det är precis så vår andra halva av väntan ska bli. Och det bästa sättet för mig att släppa oron är att kasta mig in i det här med hull och hår! Sluka babybok efter babybok, tjata hål i huvudet på mamma om allt från vattniga vader till barnvagnstankar och ligga och älta babynamn med mannen i soffan.
I fredags köpte vi ett gäng små söta mönstrade bodies och igår beställde vi ett par übergulliga pyamasar över nätet. Tänk vilka under lite shopping kan göra för humöret!
Går något fel kommer det inte kännas det minsta mindre jobbigt bara för att vi väntat in i sista veckan med våra förberedelser. Tvärtom, det känns lugnande och lite mer verkligt allting när jag ser det där lilla lilla turkosa plagget i ögonvrån as I write.