Trött

Kära Tomten.
En enda sak önskar jag mig. En man som inte reser så mycket i jobbet. De här ensampassen ger jag verkligen inte mycket för.

Rigo just nu

2,5 år. Äntligen har bilintresserat svalnat lite grand och istället har han mani på små plastgubbar. De bor alla i hans garage som en enda stor lycklig familj. Barbapapas, bondgårdsdjuren och smurfarna. De går i skolan, bråkar, sover och besöker doktorn för att få sprutor. Och så är de alla rädda för vargen och för döskallar såklart.
Pussel är hans andra drog. Det har hänt att vi hittat honom ensam i vardagsrummet mitt i natten när han sitter och lägger pussel för sig själv. Han lägger först pusslet med bilden uppåt, och därefter med baksidan uppåt för att utmana sig själv. Favoritpusslet är det på dagis med Alfons.. och så drömmer han om ett mupparna-pussel.
Att gå med egen kundvagn i mataffären och omsorgsfullt välja ut vad vi ska äta till middag, lägga upp på bandet i kassan och sedan packa ner i plastpåsar är en annan favoritaktivitet. Bästa maten är äppelpaj (kall, gud nåde annars) och hammebuje (hamburgare). 

Han drar 98 i kläder och vill själv vara med och bestämma vad han ska ha på sig varje dag. Bästa färgerna är gult och rött. Eller "gult och barbastark" som han själv skulle säga. Han funderar mycket på att Emils pappa är dum och på att Pippi Långstrump inte har någon mamma.
Talet går framåt, både uttal och vokabulär, men det krävs väldigt ofta en tolk i form av mig fortfarande.  Han stortrivs på dagis och beskrivs av fröknarna som "alltid snäll, väldigt fokuserad och duktig på att pyssla". Låter ganska likt sin far tycker jag. Hemma är det dock inte alltid han är snäll utan vet exakt hur han ska reta gallfeber på sina föräldrar eller sina kompisar. Han har kort stubin som tusan och blir galen om någon försöker tvinga på honom fel kläder eller att lämna hemmet utan sina små plastgubbar. När han inte gillar någon för stunden är man ett "äckel päckel".

Syskongrejen verkar ha sjunkit in nu, ilskan han riktade mot mig och Andres i början har försvunnit helt.. men det är fortfarande väldigt mycket leka bebis som gäller. När Bim skriker och kräver uppmärksamhet börjar han tillochmed krypa ibland. Snacka om skolboksexempel på småsyskonstrauma. :)

Vidare tycker jag att ständigt visar prov på empati och skön humor, och det är faktiskt en fröjd varje dag att få hänga med honom nu när det händer så mycket i hans sinnesvärld.
Avrundar med en bild på mitt livs stora kärlek.

Bim just nu

Fyra månader. Så rund om kinderna att hon får eksem under hakan om man inte ständigt torkar och smörjer. Dreglar som en galning och gnager på allt hon kommer åt så jag misstänker att tänderna inte är så långt bort. Har bara de senaste två veckorna blivit betydligt mycket mer "människa". 

Gurkelpratar, greppar efter saker och ligger gärna en stund på mage och kikar sig omkring. Drar 68/74 i kläder och väger förmodligen runt 8-9 kilo. Håret i nacken har gnagts av så numera har hon en liten flint där bak. Hon skrattar så fort hon vaknar på morgonen och sover som en klocka på nätterna fortfarande. Det magonda är borta helt så gråter hon nu är det för att någon har pratat för högt eller för att hon vill sova eller käka. 

Bäst trivs fröken i bärselen, men nu börjar äntligen babysittern också funka korta stunder. Det känns som att det där med att sitta själv är långt bort. Katterna är fascinerande och brorsan superkul, men när någon av dem närmar sig henne blundar hon.. beredd på att bli attackerad med pussar eller slick i ansiktet. Vi har börjat introducera mat och hittills har hon testat gröt och rotfruktspuré (och vaniljglass och guacamole) vilket hon tycker är riktigt spännande men inte riktigt greppat konceptet kring, det där men att svälja och så.  Fram tills nu har hon blivit orolig och lessen om hon inte varit hos mig eller Andres (vilket var en smärre chock, iom att Rigo inte alls var sådan.. och jag alltid tänkt att mammighet är något mammor tillskriver sina barn för att själva känna sig extra viktiga), men nu börjar det gå bra att även  hänga i famnen hos andra som hon träffar regelbundet.
Kort och gott en mycket lätt bebis som snart inte är så mycket bebis längre.

Här är hon, min lilla cupcake.

Julefröjd

Vi tänkte ge oss på att göra ett familjelyckligt julfoto till våra nära och kära Så där familjelyckligt att det ilar i tänderna ni vet. Barn klädda i likadana kläder, tindrande ögon, lite oskarp inramning..
Gick väl sådär.

Tvååringshumor

Bajs. Kiss. Snopp. Gubbebajs. Smurfkiss. Äckelbajs. Kissnopp. Bajsrumpa.

Nu luktar hon okey igen

Godnatt

Bimsans första uppskattade leksak

Första adventsfrukost med ny tapet i bakgrunden

Tut tut

I dag gjorde jag förresten något som hade varit omöjligt för bara två år sedan. Jag tog bilen själv, hemifrån bort till Kungens kurva. Och därefter till Globen och snurrade runt i lite p-garage.

Ett litet steg för någon som haft körkort i femton år kan ju tyckas. Men ett stort steg för mig som utvecklat någon handikappande jäkla bilkörarskräck på senare år.

Att sova med sonen

Minst en gång i veckan sover jag hela natten i Rigos säng. Innan jag kryper ner tänker jag på hur mysigt det ska bli. Hur gott han doftar och så sött han snusar. Att det liksom inte kan finnas någon bättre plats på jorden att sova än just bredvid honom.
Men väl där så förbannar jag mitt korta minne. Ungen både pratar i sömnen, snarkar och sparkas som en berusad sjöbuse. Så där ligger jag klarvaken och tänker att - aldrig, aldrig mer.
Men när det gått ett par dagar längtar jag åter in till hans gosedjursfyllda dubbelsäng och utsätter mig för de där sparkarna och plågsamma snarkandet igen.
För än så länge vaknar han med ett jätteleende när han upptäcker att jag sovit hos honom. Men om några år kommer han säkert hänga en "Tillträde förbjudet"-skylt med någon spraymålad döskalle över på dörren till sitt rum och då är alla de här chanserna förbi.
Så det gäller att passa på tänker jag och ser fram mot en sömnlös natt.

Satturdej

På denna bild ser ni

En välkänd nazistfrisyr, några hakor och min gamla barndomströja.
"Natte" - det var vad alla kallade mig tills jag blev fyra fem år.

Loppis

Ser ni vad härligt kallrosiga jag och Hanna var där vi stod och sålde vårt gamla junk idag. Kallrosiga och nyrika!
Nåja. Men med betydligt mindre prylar i våra förråd i varje fall.

Lille videung

Jag vet, jag vet.. Man får inte berätta sånt här. Det kan vara som att hälla brinnande olja över en småbarnsförälder med kolikknodd som vägrar sova.. Men jag kan ändå inte låta bli, så här kommer det:
21:00 - 04:30. 04:40 - 07:00. 07:05 - 09:45.
Bless that child!

BRF-möte

Igår knallade hela familjen ner till vårt brf-möte för jag tänkte det vore trevligt med lite samkväm, glögg och information om vad som är på g i kåken. Misstag. Mer bajsnödiga tillställningar än våra brf-möten är svåra att hitta. Och låångsamma. Snittåldern i vår förening ligger på sjuttiofem så då gäller det att prata i slowmotion, med torterande många konstpauser. Och att märka ord som inte har någon som helst betydrlse för sammanhanget. Och att hamna på sidospår. Så vad som borde ta en kvart att gå igenom tar minst två timmar. Efter en och en halv gav Rigo upp som fram tills dess skött sig exemplariskt, knäpptyst med truten full av pepparkakor. Bra, för då fick även jag en anledning att smita därifrån.

Söndagsmorgon

Fin kväll

Gårdagskvällen innehöll så mycket av det där jag verkligen gillar. Höstmörker som kräver massa tända ljus, nyss hemkomna föräldrar med presenter i form av leksaker och kryddor från Turkiet, en vacker make home at last och så sinnessjukt god pad thai i tre olika varianter från Stockholms bästa thaikiosk (den på Götgatan).

Äntligen hemma

Pappan till mina barn.
Min allra bästa vän.
Världens skönaste famn.
Mannen i mitt liv.

Det är alltid lika oerhört skönt när han kommer hem igen efter några dagar på resande fot.

Pyamasparty

Rigo på härlig fredagsövernattning hos Love.
(och jo visst går det att fortfarande sova över hos kompisar fast man har två småungar med sig. Ensam. Bra upptäckt!)