Huvudet på spiken Jada

Jada Pinkett Smiths svar på hur hon kunde låta sin dotter Willow raka sitt huvud:

"The question why I would LET Willow cut her hair. First the LET must be challenged. This is a world where women,girls are constantly reminded that they don't belong to themselves; that their bodies are not their own, nor their power or self determination. I made a promise to endow my little girl with the power to always know that her body, spirit and her mind are HER domain. Willow cut her hair because her beauty, her value, her worth is not measured by the length of her hair. It's also a statement that claims that even little girls have the RIGHT to own themselves and should not be a slave to even their mother's deepest insecurities, hopes and desires. Even little girls should not be a slave to the preconceived ideas of what a culture believes a little girl should be."

En mycket bra feeling

Vår lilla stuga är i sitt absoluta low just nu. Det är kallt, det mörkt och trädgården är vintervissen. Den luktar tant, har fula ytskikt, unken källare, ett par trasiga fönster och ett helt ofunktionellt kök.
Och ändå så är den underbar och jag mår fantastiskt bra när vi är där! Förstå då när den börjat fina till sig..det är sommar och hunnit göra den till vår.

Treåringspirr

Det finns en meterhög liten person på dagis som ligger mycket bra till hos sonen. "Hon får gärna komma hem till mig och leka"...säger han och tycker jag borde snacka med hennes föräldrar om lekträff. Och vid lämning överöser hon honom med ömma pussar.
"Varför gör hon så?" frågade han mig osäkert.
"För att hon tycker du är en fin kompis som hon tycker mycket om" svarade jag.
"Tycker du om när hon gör så då?" undrade jag...
"Jag älskar när hon gör så!".

Hipp hipp

Till han som ville prata preventivmedel med mig över en öl i Australien när jag var tjugo, och låt oss säga....var lite sent ute. Han som lärde mig lägga stenbumlingar som man först haft i eldstaden längst ner i sovsäcken när man tältade för att hålla värmen uppe. Han som kört mig tusentals mil genom Sverige i sidovagn.
Till han som var blötögd och tyst i flera dagar när jag som sjuttonåring packade ihop mitt flickrum och flyttade hemifrån. Han som under hela vår jobbiga resa mot att bli föräldrar aldrig bara frågade "hur går det?" utan så ofta "hur känns det?" Han vars dåliga temperament jag ärvt. Och stora näsa.
Till dig älskade pappa.
Grattis på farsdag!

Godnatt vecka 45

Att efter en lång dag och en oändlig vecka av uppförsbacke (eller liknelsen kanske bör vara brant nedförsbacke) få komma in i sovrummet och krypa ner intill den drygt meterlånga lilla pyamasvägrande människan som snarkar till förbannelse.
Mitt prozac.

Tick tick tick

Usch vad livet ruset. Så mycket jag borde och vill. Men inte hinner. Eller gör ändå, men inte så noggrant som jag önskar. Ruschar förbi. Ögnar igenom. Slafsar ihop.

Och det är klart att välmående och det där med tidsplanering går hand i hand med vilka krav man nu ställer på livets innehåll. Hade jag nöjd mig med att ha någon sporadisk kompis, ett möta-i-hallen-förhållande med min man och umgås med kidsen den där timmen mellan dagis och läggdax så vore pusslet en baggis.
Men jag svettas med min jäkla tro om att det ska gå ihop på något sätt ändå, iden om att jag ska lyckas lura tiden och visst få till täta dejtar med mina fina väninnor, kvalitativa samtal, umgås massor med mina gamla föräldrar, få tightare kontakt med släkten, vara en fena på jobbet, betala räkningar, skaffa e-leg, ha det städat och snyggt hemma, se hygglig ut själv, kanske träna, hinna drömma om stugan, snickra lite på den, gosa med katterna, vara en mamma som lyssnar, ser och leker, en fru som hånglar, umgås och stöttar, skriva veckomenyer, koka långkok, sortera garderoben, få ut gammalt junk på Tradera, läsa ikapp traven med branschlektyr som ligger här på hög, se ikapp massa viktiga SVT-program jag missat..

Hur jag än vrider och vänder på den här ambitionen så gör den mig illa.
Och med det sagt ska jag gå och knoppa. För sova måste man ju också squeeza in på dygnets futtiga 24 timmar.
Imorgon blir det en bättre dag.

Dagens fix

Den öppna spisen i källaren har knackats bort för att bereda plats åt en kamin, och så hämtade en tjej de soffor och fåtöljer vi hade lagt på Blocket. Härligt att bli av med det gamla så vi kan planera in det nya nu.

Halloweenparad

Igår åkte jag med ungarna till Stadsmuseets årliga halloweenparad till Kungsträdgården. Det kryllade av zombies, vampyrer och varulvar och folk överlag var ruggigt ambitiösa med sina outfits! Lite lam parad måste jag säga, men tycker iden är toppen så nästa år hoppas jag på musik och trummor i själva paraden, bättre uppstyrning kring eventet och lite käk på plats..då blir det grymt!

Framsteg på stugfronten

- Vi (läs: Andres) har krattat trädgården för första gången.
- Vi har upptäckt ett trasigt vattenrör som går under huset. Svettigt.
- Åtta sopsäckar med småskräp i form av porslin, linne och allsköns junk har hivats.
- Öppna spisen i källaren håller på att rivas och en ljuvlig liten retrokamin har beställts dit istället.
- Vi har bestämt oss för att sätta in trappa mellan våningsplanen och riva matkällare och snickarhörna i källaren för att kirra allrum där istället.
- Möblemanget har paxats av Blocketfolk som hämtar det i helgen.
- Sotare är inbokade på att fixa iordning murstocken och rökkanalerna.
- Och så har vi druckit kaffe på uteplatsen för första gången och konstaterat att det här kommer bli jäkligt bra så småningom!

Overall på

Små killar vill också ha blommor

Och det var länge sedan jag såg honom bli så glad som han blev för denna lilla bukett.
"Jag gillar de gula bollblommorna mamma, de ser ut som små kycklingar".

Mitt lilla premiärlejon

Projekt smultronhus börjar NU

Idag bytte nycklarna till det lilla vita huset ägare. Att det var en riktigt jobbig separation för tanten som haft det i familjen i sextio år gjorde det hela lite tungt och gråtigt, men nu är det vårt och jag hoppas verkligen hon orkar komma förbi och fika i sommar så vi får visa hur mycket kärlek vi kommer ösa över dessa renoveringslängtandes 46 kvm!

Statyhäng i Årsta

Tyskland

Knapprar från ett tyskt hotellrum just nu efter en fantastisk brakmåltid på något guesthause. Manglade lakan, minishampoo i duschen, fylld minibar.. men inga ungar. Låter ju som en dröm. Och i vanliga fall hade jag studsat iväg på en sån här weekend glad i hågen för att få några nätter på tumanhand med maken. Det har vi ju gjort hur mycket som helst. Men den här gången var det svårt. Att veta att jag inte får se Bims stapplande gång på flera dagar. Eller höra Rigos små och stora funderingar om livet och kunna vara där och försöka ge svar.
Oh well. de har de grymt hemma med finfina barnvakter och en frys fylld till bredden med glass, men efter den här trippen tänker jag inte släppa de där små trollen ur sikte på evigheter!

Psykos

När jag längtar efter något har min längtan liksom ingen ände. Allt annat hamnar i periferin och jag ägnar varenda vaken sekund åt att vältra mig i fantasier om vad som komma skall. Hur göttigt det ska bli och hur det ska ändra mitt liv. En mängd olika resor, människor och upplevelser har stått föremål för denna nästintill-psykotiska-längtan genom åren och just nu stavas den k.o.l.o.n.i.s.t.u.g.a.n.

Alltså tänk er.. Världens härligaste lilla plats, ett par hundra meter från människorna jag vill passa på att umgås så mycket som möjligt med nu när de blir äldre, ett par hundra meter från samma barnvakter :), mitt bland flera barndomskompisar och deras familjer, en grön liten oas, cykelavstånd hem, en anledning att köpa lådcykel. Äppelträd och björnbärsbuskar. Höstanemoner och förgätmigej. Sjön några stenkast bort, skogsfiken, båtbryggan, häststallet. En uteplats som rymmer hur många barn och vänner som helst. Våningssängar. Kantband på hyllplanen i matkällaren. Nu har jag lite andnöd av längtan här.

Sommarkvällar, jordgubbsfilmjölk, doften av nyklippt gräs, en grym grill och egen potatis. Barn i skogen, mamman på solstol med korsordstidning, pappan jagar sniglar i rabatten. Typ. Höstkvällar, kräftfiske, kamin, svampmark. Vinterlov, skidor, granris vid dörren.. julstämning. Ååååh. Jag döör. Spola fram tiden!

Utflykt till skogen

Idag var det första riktiga utflyktsdagen med storbarnen på dagis. Rigo gick igenom sin packning flera gånger innan han gick hemifrån. Russin, banan, vattenflaska och sittdyna. Och så den förväntansfulla minen. "Tänk om vi träffar en björn?" "Det finns inte så många björnar i Årstaskogen Rigo". "Nej, och dom som finns, dom har inga tänder."

Regntider

Syskonkärlek

Även om hon nuddar honom med filmjölkshänder, snor färgkritor och luggar hans hår så blir hon för varje dag som går lite mer lekbar också.

Fabuleraren

Rigo brände sig häromdagen när han skulle hänga över stekpannan för att kolla på pannkakstillverkningen, så nu har han ett långt rött märke över hakan. När jag hämtade på dagis idag så kom hans lilla kompis och sa att han tyckte synd om Rigo som skurit sig på sågen. Den STORA sågen. (???)
Rigo ser generad ut och tittar på mig med en avslöja-inte-bluffen-nu-mamma blick. Haha. Tuffare att ha fallit offer för en stor såg antar jag, än för mammas pannkakspanna.