Minst en gång i veckan sover jag hela natten i Rigos säng. Innan jag kryper ner tänker jag på hur mysigt det ska bli. Hur gott han doftar och så sött han snusar. Att det liksom inte kan finnas någon bättre plats på jorden att sova än just bredvid honom.
Men väl där så förbannar jag mitt korta minne. Ungen både pratar i sömnen, snarkar och sparkas som en berusad sjöbuse. Så där ligger jag klarvaken och tänker att - aldrig, aldrig mer.
Men när det gått ett par dagar längtar jag åter in till hans gosedjursfyllda dubbelsäng och utsätter mig för de där sparkarna och plågsamma snarkandet igen.
För än så länge vaknar han med ett jätteleende när han upptäcker att jag sovit hos honom. Men om några år kommer han säkert hänga en "Tillträde förbjudet"-skylt med någon spraymålad döskalle över på dörren till sitt rum och då är alla de här chanserna förbi.
Så det gäller att passa på tänker jag och ser fram mot en sömnlös natt.
