Vi hörs om några dagar bloggen!

Vet 118100?

Följde Mrs S tips om att checka med 118100 om vem det är som behagar dyka upp här i dagarna.

Godmorgon

Sitter och äter mintpastiller här på morgonkvisten. Lyckades inte sova längre än till fem idag, trots att vi satt uppe hur sent som helst och plöjde nya Lost-avsnitt. (Är det någon som lyckas hänga med i dem nuförtiden förresten? Jag är helt bortdribblad.)
Ute skiner solen, och högst upp på Globen som är min huvudsakliga utsikt så sitter det en liten stuga. Röd med vita knutar. Konstnären som fått upp den dit har tydligen som mål att få sätta en likadan på månen en vacker dag och jag håller tummarna för att han lyckas.
Bredvid mig står en tom barnvagn. I min säng ligger en naken man och sover tillsammans med en lika naken katt. Och jag vet att jag är så lyckligt lottad att jag knappt kan tro det är sant.

Förberedande besök på sjukhuset

Idag var vi på avdelningen för planerade kejsarsnitt och fick träffa alla som ska vara med under förlossningen. Den ansvarige barnmorskan och narkosläkaren b.la. Och så fick vi se en film på hur det hela går till, ta lite blodprover, lyssna så den lilla mår bra.
- Då ses vi på måndag då, hojtade de när vi var klara för dagen.

Ja herregud, vi gör väl det.

Momma´s boys

Ikväll är det dax för nästa avsnitt av Momma´s boys på femman. Missa inte!
Några amerikanska killar och deras totalt överkontrollerande mammor flyttar in i ett hus fyllt av allsköns olika kvinnotyper i hopp om att hitta en lämplig fru till sönerna. Bindgalna morsor, catfights och revolterande söner. Mycket underhållande - tycker jag som är jäkligt svag för viss typ av skräp-tv. Dvs exakt den här typen!

Nerverna

Jag känner mig lugn och förväntansfull inför nästa veckas baby delivery. Däremot är jag nervös som bara den inför själva mötet med den lilla. Han eller hon är/blir ju den viktigaste personen i mitt liv. Oavsett hur vår relation blir i framtiden kommer jag ju alltid ha med denna någon att göra.
Alla andra är utbytbara, så är det ju rent krasst. Om mannen skulle bli ondskan själv så säger väl vi bara tack och hej, men den här lilla parveln är för evigt. På ett sätt inga delade barndomsminnen eller äktenskapslöften kan komma i närheten av.
Inte varje dag jag träffar någon sådan så det är klart nerverna sätts i spänn.

Check, check, check.

Nu har vi bockat av det allra sista på to-do-innan-barnet-kommer-listan. Igår fylldes frysen med mat så vi skulle klara oss utan att gå ut om så ett kärnvapenskrig skulle bryta loss och en byrå införskaffades för alla små miniplagg som hitills legat i plastpåsar.

Idag har vi hämtat ut den bruna fina vagnen med alla tillbehör och skaffat allt sånt där man nog borde ha om ungen blir sjuk, typ febertermometer, näsfrida osv.

Så nu är allting klart. Bingen är bäddad. Skötväskan packad. Försäkringskassan clearad.
Återstår bara att vänta...
16 dagar kvar.

SvD - Så sjukt äcklig nivå!

Finns det någon som på allvar tycker att det här är roligt!? Jag blir så arg att jag kokar!

Hur fan kan Svenska Dagbladet publicera någonting så jävla osmakligt? Hur tänker de!?

(Klicka på serien eller gå till SvD för att hitta kontaktuppgifter till de som ansvarar för publiceringen och borde bli nerlusade med klagomail!)

Och priset för årets sämsta andedräkt går till....

Nu är det bara jag kvar

Nyss fick jag ett sms från den sista gravida i min "gravidgrupp". En liten Love gjorde tydligen entre i världen i morse, hurra!

Och hjälp. Snart ska det skickas egna sms. 19 dagar kvar...

Birgit och Göran 47 år

Vi har hyrt en liten stuga i Halmstad i sommar. Vi ska dra dit med bilen full av katt, barn, grillkött, korsords-tidningar, kanelgifflar och myggolja och sedan bara softa på hyrd veranda i en vecka. Jag tror tamigfan att vi borde styra upp likadana mjukisoutfits också för att göra svenneidyllen total.

2009?

Första frågan varenda kotte ställer om magen är - "Vet ni vad det blir"?
Det är då vi ska svara om det är en pojke eller en flicka såklart. Så att de vet på ett ungefär vem det är förmodar jag. Eller för att de ska kunna föreställa sig hur vårt liv kommer bli sen när ungen kommit. Är det en rosa eller blå barnvagn vi kommer dra runt på? Är det rid- eller seglarläger som kommer gälla på sommarloven? Är det en liten busig tuffing därinne, eller en liten skör sötnos?

Det blir en människa. (Om nu inte Huddinge sjukhus fuckat upp allting fullständigt) Förmodligen en liten skrynklig historia med skorv i hårbotten och senapsgult blöjinnehåll till att börja med.

- "Jag skulle inte kunna hålla mig från att kolla en sekund!" sa bästa killkompisen. "Skulle vilja veta direkt så man kan börja förbereda allting." Allting vaddå? Kunna välja om man ska dekorera barnrumsväggarna med Bratzdockemotiv eller helikoptrar?

"Kan man ha röda sängkläder i vaggan till sin son, eller är det en tjejfärg?" läser jag hur någon frågar i forumet på Familjeliv. Finns tusentals liknande frågor där.

Vad fan är det här undrar jag skrämt? Är jag fast i någon taskig haschpsykos som gör att jag bara inbillar mig att vi lever på 2000-talet?

Och solen skiner dessutom

Om en stund ska jag fika med den lilla mammagrupp jag lyckats hooka upp med i grannområdet. Kaffe och stor blaffig bakelse i Globen är tanken. Och så nosa på alla de nykläckta. Känna hjärtat sprängas så där bekant, men veta att vi om tre veckor har en egen liten bebis att lukta på.
Sen ska jag träffa min fina lilla spinkiga mamma. Henne som jag haft ett år av försoning med, efter oräknerliga arga och besvikna.
Därefter ska jag gräva ner mig i vår vitbäddade säng tillsammans med den blivande pappan och hångla tills solen går ner.

Ett par fina nyheter från bloggvänner som värmer som vårsol:
Mrs S Annie är här sedan någon vecka tillbaka.
Lilla Duktig väntar en Mini Duktig!

Förutom det självklara så längtar jag en hel del efter...

- att kunna knyta mina skor själv.
- att ha hööga klackar och vara lite snygg.
- att det ska bli varmt nog för Naku att vara lite utekatt på landet.
- att mannen ska kuta Marathon och klarat galant.
- midsommarfirandet med släkten som kommer ner från Norrland.
- sommarbröllop.
- snygga underkläder (och att ens kunna se mina trosor själv).
- att dansa.
- stockholmssommar.

Småhysterisk stiltje

Här på bloggen händer det inte så många knop.
Irl så renoverar vi äntligen vår fula hall. Eller vi och vi.. Jag käkar glass och kollar på när mannen gör det. Bort med strukturtapeten ala pizzeria och upp med nya beigha paisleymönstrade. Kontoret börjar mer och mer ta formen av ett barnrum, symaskinen går varm om kvällarna och sprutar ut sig små kläder, vi skriver inköpslistor på prylar man "borde ha", bunkrar med grejer från Apoteket, försöker hinna träffa så mycket kompisar som möjligt, hänger med mina gravidtjejer (som förresten inte alls är några gravidtjejer längre, alla har fått sina kids förutom jag och en tjej till), masserar vattniga fötter... typ så.
Det känns som tiden står stilla, samtidigt som den rusar fram! Om en månad (29 dgr)är vi tre. Hur konstigt är inte det?

Ha den äran lilla vän.

Idag fick vi veta vilket datum vi kommer ha barnkalas i en herrans massa år framöver.

Inget pris för månadens fru

För några dagar sedan fick jag ett frisläpp igen. Faktum är att jag (enligt egen mening) varit rätt skön och lugn i humöret om man jämför med de gravida ragator man läser om i vänta-barn-böckerna, men när det väl smäller så har det smällt rejält. Stämbanden formulerar de värsta elakheter jag kan komma på och ögonen blir svarta av strid. Den käraste jag har blir tyvärr den som får ta hela skottsalvan.

Som där för några dagar sedan. När jag väste att han aldrig tar iniativ till ett skit. Aldrig överaskar mig. Inte bryr sig om att det snart kommer ett barn. Inte städar eller gör ett förbannade ting. Buhuuuhu, stackars lilla mig. Som bara får vara hemma hela dagarna, käka praliner och fika med mina kompisar. Verkligen.

Fick väl rätt rejält på nosen dagen efteråt när jag satt mitt på mitt eget överaskningskalas i vår skinande rena lägenhet och öppnade presenter. Damn me.

Tror det är nerverna som gör sitt nu också. Vilka kommer vi egentligen bli som föräldrar? Kommer vår parrelation förändras? Trillar vi in i våra föräldrars sketna könsroller? Kommer vi lyckas fucka upp ungen för livet - eller blir vi lika sköna och bra som vi hoppas? Det börjar liksom bli skarpt läge nu och hjärnan har börjat komma i kapp.

Pust och stånk

Det blir knepigare och knepigare det här med andningen. Kippar mest efter luft som en strömming på land numera. Kipp. Kipp. Kipp.
En torr fisk i fat-suit.

Happy days

Igår fyllde jag år och fick ett överaskningskalas av mannen. Lägenheten fylldes med vänner, familj och godsaker. Hääärligt!

Längtan

Den 18:e september vid den här tiden låg jag på en brits på Huddinge Sjukhus. Mannen höll mig i händerna och tårarna trillade ner för kinderna medans den snälla ivf-läkaren satt mellan mina knän och försökte trösta.

Jag grät för att det gjorde så mycket ondare än alla sagt att det skulle göra. För att personalen var så vänlig. För att vi inte fick mer än ett enda litet befruktat embryo av alla ägg de lyckades plocka ut veckan innan. Jag grät för alla gånger jag fått mens utan att ha velat det. För alla dumma frågor längst med vägen. För alla kötider, alla minustecken, alla gynundersökningar, alla hormonbehandlingar, alla föräldrar som inte tar hand om de barn de får, mannens tysta besvikna min och för mitt hjärta som svämmar över av längtan efter att få älska någon som aldrig kommer.

Idag rinner tårarna igen när jag sitter och stryker min mage i vårsolen på balkongen. Bebisen trycker ut sina fötter så de bildar en skarp bulle, men drar snabbt tillbaka dem när jag trycker lite tillbaka. Så puttar vi mot varandra. Igen och igen.

Våran lilla unge. Jag har inte en aning om hur du ser ut. Om du är en flicka eller pojke. Jag vet inte ens om vi kommer komma överens. Men jag vet att jag älskar dig oavsett och redan. Och att vi längtar mer efter dig än något man någonsin kunnat längta efter tidigare i livet.

Om en månad lite drygt får vi äntligen ses.