Jag tänker ofta på två kvinnor jag vet som blir bedragna av sina män. Ingen av dem vet om att det är så. Varken att de blir bedragna, eller att jag vet om det.
En av dem har en blogg jag följer men aldrig kommenterar. Jag följer den egentligen bara av en anledning - för att se när det brakar. När hon får reda på allt som redan många har fått reda på på omvägar. Jag smaskar inte i tragiken i att hon är lyckligt omedvetandes, utan läser för att jag verkligen hoppas att hon genomskådar honom snart. Hur som helst.. jag kan inte säga något till henne. Av invecklade orsaker. Varav en är att jag inte känner henne alls.
Den andra tjejen är en syster till en vän. Hennes man tar varje tillfälle i akt i viska snuskiga inviter i ens öra och så fort hans fru är utanför synhåll har han någon ny vacker kvinna under sin arm. Han är skrytsam med det här. Påfåglar sig i kvinnornas uppmärskamhet och ler malligt när man springer på honom på fester då han är i sitt ragg-esse. När man springer på honom dagtid däremot, när han är tillsammans med sin fru.. kanske på väg till ivf-kliniken där de försöker bli gravida tillsammans, eller på IKEA när de inreder sin nya övernattningslägenhet i stan (antar att det mest kommer vara han som använder den..) så är det skrytsamma leendet långt borta. Jag vet att hon inte ens anar att något är fel.
Hur som helst. Tanken slår mig att det skulle lika gärna kunna vara jag som går runt lyckligt ovetandet i tron om att jag har världens bästa förhållande. Medans andra vet.. läser min blogg, ler över min naivitet, tycker synd om mig, önskar att jag visste, men inte säger ett ord.
För att de lovat någon att aldrig göra det, eller för att de inte tycker att de känner mig tillräckligt väl.
Det är klart att det skulle kunna vara så.
Hemska hemska tanke.