Femårsdag

Varje dag när jag passerar vårt lokala centrum träffar jag på alla de där som lever för att fly i fylla och så gott som bor utanför Systembolaget. De hänger på låset när dörrarna öppnas och de är de sista som lämnar vid dagens slut. "Ja, så blev livet" svarade en när jag morsade med "hej, är du här redan.."en morgon.
Så blev livet. 
Dricka tetravin i busskurer och plocka fimpar från marken. Vara en sådan som folk skyggar undan inför. En sån som blir så packad att man pissar ner sig själv offentligt och en sån som familjen tagit avstånd till för länge sedan.

Få saker beklämmer mig så mycket som de här alkisarna. Jag kan inte tänka mig in i vilket liv det måste vara att sitta där på bänken, år ut och år in, med ett enda mål i livet - att få berusa sig. Bedöva sig. Beröva sig. Varje gång jag går förbi och ser alla gamla numera bekanta ansikten (och de nya lite fräschare, yngre förmågorna som brukar tillkomma efter sommaren) tänker jag på vilket oerhört slöseri på liv. Och på alla människor som måste ha funnit runt de här männen och kvinnorna en gång i tiden. Mammorna, papporna, syskonen, flickvännerna, barnen. De som blivit besvikna en gång för mycket, och sagt upp bekantskapen, men ändå hoppas innerst inne att någonting ska inträffa så deras anhöriga ska ordna upp sitt liv och kunna ha en relation igen.

När jag ser dem varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte lever deras liv. Och att mina närmsta är förskonade. De är någon konstig reminder att vara på min vakt.. för inte tror väl någon att det där är vad livet har i åtanke för en när man växer upp. Det är något som smyger sig inpå. En gräns som flyttas. Ibland sakta. Ibland hiskeligt snabbt. En After Work som blir en istället-för-work. Vänner som drar sig undan och byts ut mot törstiga vänner. Och så efter en massa tragiska beslut - voila. Inte längre någon förmåga att bromsa i nedförbacken.

Alkolism, vilket tragiskt missbruk.
På bänken utanför Systemet syns den så tydligt och är lätt att bli beklämd över, men lika jävla hemsk är sjukdomen bakom alla dolda svenne-banan-dörrar där den sakta sliter sönder allt som en gång varit kärleksfullt och trovärdigt. De där som minsann jobbar och gör rätt för sig, käkar mintpastiller, ber om ursäkt, bara har "dåligt ölsinne" och inte spårar ur "så ofta" - de har och gör lika ont de också.

♥

Fina älskade mamma.
Min stora förebild i livet.
Tack för att du hållit ditt löfte i fem år idag. Jag är oerhört stolt över dig!