Idag satt jag och tyckte lite synd om mig själv i all min prakt på jobbet. Ögonen röda av infektion och halsen tjock och öm. Så sa kollegan någonting om alla dessa sjukdomar ungarna drar hem från dagis. Och jag ojjade mig och instämde. "Är det inte det ena så är det det andra". Och så berättade hon om löss och magsjukor. Och jag om vinterkräk och feberyror.
Och i det så kom jag ihåg hur innerligt jag för några år sedan önskade att jag tillhörde den där gruppen av kvinnor och män på arbetsplatser som kan ojja sig över sina vaknätter och VAB-dagar. Mammorna som har små pannor att badda med kallvatten och papporna som byter det ena Pippi Långstrump-bäddsetet efter det andra mitt i natten.
Att ha någon som drar hem ögoninfektion från dagis.
Kanske är det just så meningen med livet bäst formuleras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar