Såg trailern för tv-programmet "Familjen Annorlunda" nyss och blev glad. Jag älskar att följa de där jättefamiljerna. Att få förfasas över det totala kaoset, bristen på egentid, konstanta barnskriket och tolv-liter-mjölk-sex-kilo-köttfärs-inköpen. Men också avundas att ingen någonsin är ensam. Att föräldrarna får läxläsningar, storköksluncher, teaterlektioner och fotbollsträningar att gå runt och dessutom tydligen hittar både lust och tid att ligga med varandra då och då. Och så tänker jag på all den glädje alla dessa ungar kommer kunna vara till för varandra både som små och vuxna. Dela hemlisar, slåss om dockvagnar, rå om varandra i skolan, tillsammans oroa sig för sina föräldrar när den dagen kommer att de är gamla och skröppliga. Det där med att ha någon som varit med en precis hela vägen. Som man kan säga "Äh.. du vet ju hur mamma är".. och då vet den precis.
Som ensambarn har jag alltid önskat mig mer än ett barn. Middagsbord med ständigt isatt iläggsskiva gör något med hjärtat mitt. Liksom tandborstmuggar där tandborstarna spretar som en bukett tulpaner.
Så ett barn var en välsignelse. Två barn mer än vi någonsin kunnat hoppas på.
Men ta mig tusan.. så här ett halvår senare suktar vi redan efter en trea. Och den kommer hur som helst dröja några år och sedan vet man ju ingenting om hur kroppen funkar då. Men säg ATT det det funkar.. och att vi får en trea, (en bror som heter Bosch tillexempel), kommer jag vilja stanna vid det? Eller kommer ni kunna följa oss på TV om tio år där vi sitter med svarta ringar under ögonen, ständigt ipluggade öronproppar, med tio ungar i vår 4-rummare och tjugofyra liter frukostyogurt i kylen?
We´ll see.
2 kommentarer:
Jag känner likadant. En trea om några år känns fint. Och den känslan kom, precis som för dig, ganska tidigt efter tvåan. Men sen är det nog bra, tror jag...
Yeehoo! Tre är bra!
Skicka en kommentar