Nya dagiset

Inskolningsveckan gick som en dans. Rigo kunde samlingens alla låtar, åt som en häst av den goda maten, älskade att det finns cyklar och spadar så det räcker till alla, bondade rejält med fröknarna, åt kart från gårdens alla bärbuskar, slocknade som ett ljus på vilan och var allmänt precis så där glad som jag verkligen hade hoppats på. Nu känns det suveränt att vi bytt dagis. Både när man tar sin lilla fyraminuterspromenad för att lämna och hämta istället för att åka svettig buss, och när jag ser vad bra personalen här är med ungarna.

Några av grejerna jag lajkar extra mycket:

- Oavsett hur vidriga vissa av barnen är (ni vet såna där som man själv stör sig järnet på. Treåriga huliganer) så möts de av ett oändligt tålamod och pussar från fröknarna.
- Så fort ett barn börjar gråta är någon från personalen där och kollar läget. På förra stället kunde de gå runt snoriga gråtandes barn i tio minuter utan att någon tog hand om dem.

- Personalen leker MED barnen, och sitter inte bara och fikar i solen med varandra. Personalen verkar dessutom genuint gilla varandra, och det tycker jag är viktigt.

- När jag ställde frågan "märker ni någon skillnad i hur flickor och pojkar leker med varandra" fick jag direkt svaret -Vi tror inte på naturliga könsskillnader här, utan ser till att jobba mycket med genusfrågor runt och med barnen". Yeah!

- De har ett gäng manliga förskolefröknar.

- Hela dagisgården är full av fruktträd och bärbuskar som ungarna kan gå loss på.

- Personalen är väldigt fysiska med barnen. Mycket sitta i knät och kramas.

Det här kommer bli kalas, det känner jag på mig. Och att Rigo själv drar på sig ryggan på morgonen för att komma iväg till dagis frivilligt - bara en sån sak!