Tankar kring att bli förälder och hur det förändrat mig

Just när de plockade ut honom och jag hörde honom skrika kändes det bokstavligen som om mitt hjärta skulle gå sönder av lycka. Jag var så rädd hela graviditeten igenom att någonting skulle gå fel, och det där skriket blev liksom kvittot på att vi kommit över mållinjen och att han var full med liv!
Sekundrarna därpå när jag mest kunde se honom i ögonvrån för att de tagit honom åt sidan för att torka av honom och klippa navelsträngen, undrade jag varför han var så tjock, varför vi fått en pojke och om han inte var rätt ful ändå.
Ytterligare några sekunder senare så tänkte jag att barnmorskorna där inne i rummet måste vara gröna av avund och att jag skulle vara på min vakt så att ingen skulle kunna stjäla honom, för maken till vackert barn kunde inte världen tidigare ha sett.
Konstiga minutrar det där.

Idag känner jag mig rejält omskakad i grunden. Hur mycket som är temporärt och vad som är för alltid får tiden utvisa. Men att älska någon mer än mitt egna liv gör såklart saker med ens världsbild och person.

Det är många saker som ändrats. Smått och stort.

Som att jag älskar att bada. Ett bad i tio ensamma minuter betyder lika mycket avslappning som det krävdes en spa-helg för tidigare. Barnvakt en kväll för att gå på restaurang blir stort som en nobelmiddagsinbjudan. :)

Och så känner jag ett helt annat band till mannen. Vad som än händer så är han pappa till det viktigaste jag har och jag känner både en enorm trygghet i det, men också en rädsla jag inte riktigt kan sätta fingret på. Helt plötsligt har jag så mycket att förlora. Tänk om någonting händer någon av dem? Tänk om Jag inte får se Rigo växa upp? Mitt egna liv har fått en annan betydelse i den meningen också. Dödsångest en helt ny dimension.

Hand i hand med det så blev omvärlden plötsligt så hotfull när han kom. Tänker mycket på vad det är för makthavare, klimat och medmänniskor som han ska få växa upp med. Hur världen kommer att se ut.

Sedan är det det här med att få uppleva världen på nytt, i samma takt som Rigo gör det för första gången. Att känna på snöns konsistens blir ett äventyr liksom att undersöka ett smörpapper. Det är oerhört häftigt tycker jag, och fylls av en gigantisk nyfikenhet jag inte kännt på många många år.

Jag trivs mer med mig själv, tycker jag är en mjukare, gladare och mer omtänksam person idag. Komplex jag tidigare varit rätt plågad av har jag nästan helt lagt åt sidan, kom väl med att jag slutade sätta mig själv i världens centrum. Vem fan bryr sig om jag ser ut som en clown, min unge behöver ny blöja. Typ så.

Och så tycker jag mycket mycket mer om barn än tidigare. Mina vänners barn känns oerhört viktiga. Främmande barn också till stor del. Att de är någons Rigo...

Men mer än någon annan känsla eller insikt så är det längtan som skiljer nuet från dået. Jag längtar efter varje ny dag med honom. Som jag förut kunde längta efter den där jordenruntresan eller någon annan stor inplanerad grej, så längtar jag efter varje ny fas jag ska få se honom i idag. Se honom gå, höra honom prata, se honom lussa, hjälpa honom med läxor, hålla hans hand hos tandläkaren, få visa honom svampskogen, se honom bli kär, flytta hemifrån, resa, kanske få egna barn en dag.. allt det gör mitt liv så meningsfullt att jag knappt ser skärmen längre nu när jag skriver det här.