I skrivande stund

Sitter jag och dricker en iskall Clausthaler (asgod alkofri öl som jag för övrigt verkligen kan rekommendera till alla preggos eller ölgillare överhuvudtaget), lyssnar på musik och facebookar. Maken har tagit ut vår lilla skrikapa på promenad.
Efter en lååång dag med missnöjd liten kille, risig kinabuffé på stan till lunch, upptäcka att man gjort värsta felbeställningen av inbjudningskort till namngivningskalaset och klibbigt väder som gjort att det fullkomligt rinner om mig är ensamma stunder som denna riktiga hallelujamoments.

Ett barnrum ska väl ta form så småningom

Jag har någon ambition om att jag ska måla en massa fina tavlor till väggarna i barnrummet, eller kanske en väggmålning bestående av ett bondgårdslandskap eller en lövskog full av fåglar. Men hur hittar man tid till det när jag knappt hinner kissa om dagarna numera?
Tills vidare får han istället nöja sig med den här ryska postern jag nyss beställde från AllPosters.com.

Föräldrar som bor nära är the shit

Förra helgen var vi ute och åt på Berns Bistro bara jag och mannen. Musslor och cremé brulee. Sonen sov tryggt i sin mormors famn de fem timmar vi roade oss på stan.
Ikväll tog svärmor hand om honom medans vi passade på att gå och se Brüno. Satt där i biomörkret och käkade popcorn som vilken vanlig människa som helst som inte alls har ett litet barn fastklistrat i sin bröstvårta. Fantastiskt.

Det där med sovandet

För tillfället ser det ut som följer hemma hos oss på morgonen:
05.00 Katten väcker mig och vill ha mat
07.00 Mannens klocka ringer. Han byter blöja på den lille, och går sedan till jobbet.
07.00 Den lille vaknar, käkar lite och somnar om.
10.30 Den lille vaknar på riktigt och vår lediga dag ihop börjar

Hoppas verkligen att hans riktigt sköna sovpass på nätterna håller i sig.

Förlossningsberättelsen

Klockan 07.00 kom vi till avdelningen för planerade snitt på SöS. Jag gjorde mitt allra bästa för att distansiera mig till vad som höll på att hända, för att inte tappa greppet fullständigt pga nervositet. Börjar jag gråta nu kommer jag aldrig kunna sluta tänkte jag och försökte tänka på dagen som att vi bara skulle på ännu ett rutinbesök hos mödravården.

Den ansvarige barnmorskan som vi redan träffat några dagar innan gav oss ett vilorum och operationskläder att byta om till. Jag i vitt, mannen i grönt. Så låg vi där en stund. Läste City och fnissade över fula nättrosor tills det tydligen var dax för oss att komma upp till operation.

I operationssalen befann sig en hel drös av läkare och syrror, den ena trevligare än den andra. De småpratade lite med oss och varandra på ett lugnt betryggande sätt. Om musik, bebisar och solen som sken så fint dagen till ära.

Efter det att ryggbedövningen lagts gick allting väldigt snabbt. Jag låg ned lite snett vinklad med mannen vid mitt huvud och så sattes ett grönt skynke upp mellan oss och operationsområdet. Frågade efter någon minut om de börjat och fick då veta att de redan skurit upp mig, vilket ju kändes helt bisarrt - att inte känna det minsta uns av smärta av något sånt.
När jag tittade åt sidan på mannen såg jag nu att han såg riktigt nervös ut och att tårarna börjat rinna längst med hans kinder, och jag förstod att vi måste vara riktigt nära nu.. Bara sekunder därpå hör jag det finaste lilla skriket i världen. Högt och klart lät han oss veta att han änligen är här nu. Frisk och förbannad. Vår fina lilla son. Klockan var 09.45 och från stereon spelades ukuleleversionen av Somewhere over the Rainbow.

Just det där första skriket kommer jag aldrig kunna glömma. Hur all undangömd rädsla för att något skulle gå fel under graviditeten och att vi aldrig skulle nå hit for ut genom fönstret på en sekund. Han lever!

Jag hamnade i en rejäl glädjeshock där jag bara skrattade när syrrorna fortsatte berätta om hur de sydde ihop mig, inte ens tänkte på att kika efter om det var en pojke eller flicka, och grät grät grät. Så mycket lycka och kärlek. Och så vacker han var. En liten kopia av mannen jag älskar mest i världen.

En av tusen saker jag älskar med vår son

Är att han sover som en stock om nätterna. I natt på tåget sov han åtta timmar i streck.

En annan sak är att han börjat le nu. Kan inte riktigt avgöra om det är av magknip eller glädje än, men hur som får det mig att smälta till en liten våt fläck varje gång.

Myggbiten och rörd

Bröllopet var heelt fantastiskt! I tre dagar pågick kalaset uppe i Lovvika när Mikael och Caroline skulle bli make och maka.
Makalös vigsel i midnattsolens sken vid tolvslaget. Paret som glider ned för Torneälven i en bröllopssmyckad båt och sedan vigs vid en brygga där vänner och familj samlats.
En brud så vacker att man tappade hakan. Bröllopsmiddag i det fria, massvis av vackra tal, brudgum som nervöst sjöng "My Girl" för sin brud trots total tondövhet (inte ett öga torrt), disko i ett pimpat garage och nattbad för de vågade. Riktigt riktigt roligt!