Ha den äran lilla vän.

Idag fick vi veta vilket datum vi kommer ha barnkalas i en herrans massa år framöver.

Inget pris för månadens fru

För några dagar sedan fick jag ett frisläpp igen. Faktum är att jag (enligt egen mening) varit rätt skön och lugn i humöret om man jämför med de gravida ragator man läser om i vänta-barn-böckerna, men när det väl smäller så har det smällt rejält. Stämbanden formulerar de värsta elakheter jag kan komma på och ögonen blir svarta av strid. Den käraste jag har blir tyvärr den som får ta hela skottsalvan.

Som där för några dagar sedan. När jag väste att han aldrig tar iniativ till ett skit. Aldrig överaskar mig. Inte bryr sig om att det snart kommer ett barn. Inte städar eller gör ett förbannade ting. Buhuuuhu, stackars lilla mig. Som bara får vara hemma hela dagarna, käka praliner och fika med mina kompisar. Verkligen.

Fick väl rätt rejält på nosen dagen efteråt när jag satt mitt på mitt eget överaskningskalas i vår skinande rena lägenhet och öppnade presenter. Damn me.

Tror det är nerverna som gör sitt nu också. Vilka kommer vi egentligen bli som föräldrar? Kommer vår parrelation förändras? Trillar vi in i våra föräldrars sketna könsroller? Kommer vi lyckas fucka upp ungen för livet - eller blir vi lika sköna och bra som vi hoppas? Det börjar liksom bli skarpt läge nu och hjärnan har börjat komma i kapp.

Pust och stånk

Det blir knepigare och knepigare det här med andningen. Kippar mest efter luft som en strömming på land numera. Kipp. Kipp. Kipp.
En torr fisk i fat-suit.

Happy days

Igår fyllde jag år och fick ett överaskningskalas av mannen. Lägenheten fylldes med vänner, familj och godsaker. Hääärligt!

Längtan

Den 18:e september vid den här tiden låg jag på en brits på Huddinge Sjukhus. Mannen höll mig i händerna och tårarna trillade ner för kinderna medans den snälla ivf-läkaren satt mellan mina knän och försökte trösta.

Jag grät för att det gjorde så mycket ondare än alla sagt att det skulle göra. För att personalen var så vänlig. För att vi inte fick mer än ett enda litet befruktat embryo av alla ägg de lyckades plocka ut veckan innan. Jag grät för alla gånger jag fått mens utan att ha velat det. För alla dumma frågor längst med vägen. För alla kötider, alla minustecken, alla gynundersökningar, alla hormonbehandlingar, alla föräldrar som inte tar hand om de barn de får, mannens tysta besvikna min och för mitt hjärta som svämmar över av längtan efter att få älska någon som aldrig kommer.

Idag rinner tårarna igen när jag sitter och stryker min mage i vårsolen på balkongen. Bebisen trycker ut sina fötter så de bildar en skarp bulle, men drar snabbt tillbaka dem när jag trycker lite tillbaka. Så puttar vi mot varandra. Igen och igen.

Våran lilla unge. Jag har inte en aning om hur du ser ut. Om du är en flicka eller pojke. Jag vet inte ens om vi kommer komma överens. Men jag vet att jag älskar dig oavsett och redan. Och att vi längtar mer efter dig än något man någonsin kunnat längta efter tidigare i livet.

Om en månad lite drygt får vi äntligen ses.

Underbar påsk

Efter den traditionella påskmiddagen med familjen på skärtorsdagen, så åkte jag och mannen till Nyköping för att rå om varandra i ett par dagar.
Underbart hotell, mindre underbart rum, bästa frukosten på flera år (marängsviss på buffén, bara en sån sak), sommarvärme, matfestival, inköp av fler babyklädestyger, promenad genom råmysig stad, masserade trötta ben, bubbelbad, bastu och hångel. Kunde inte ha önskad mig en bättre påsk!



Fick förresten öva mig lite på det där med nappflaskematning också när vi åkte förbi några släktningars gård i närheten.

Here comes the water

Igår kväll upptäckte jag att mina fötter svällt upp till sin dubbla storlek! Jag skojar inte. De ser helt sjukt lustiga ut. Så lustiga att jag inte ens vågar visa upp en bild här på dem. Men tänk er ett par meloner som det sticker ut pyttesmå tår ifrån likt små vinbär.
Helt chockerad sitter jag här och stirrar på dem nu.
Fula. Men roliga. Fortfarande funktionsdugliga tack och lov.

Om Naku själv får välja

Så skulle vi bära runt honom i en Babybjörn dygnet runt. Han skulle leva på popcorn och fetaost och tv:n vore utbytt mot en bur med små blåmesar i. En som han lätt kunde peta upp luckan själv på. Vår smutsrädde lilla krake skulle även helst vilja bada varje kväll och föredra om vi kunde tvätta våra sängkläder och hans filtar dagligen.

Och jo, jag är fortfarande löjligt förälskad i honom. Min lilla underliga familjemedlem.

Hoppla

Ingen bra ide att endast iförd underkläder ringa videosamtal till den bortresta mannen som låter sin polare svara i telefon. Sånt kan ju bli riktigt pinigt om det vill sig illa.

Saker jag skulle vilja..

- Blondera håret. Vette fan hur jag tänkte när jag - åter igen - färgade det råttfärgat för ett par veckor sedan.
- Kunna ha högklackade skor.
- Ha vrister.
- Lägga en jättebeställning på Stoff och Stil.
- Spola fram tiden två månader.