Pepparkornsögon

Jag minns hur jag önskade att vi vore bästa vänner. Hur hennes gitarrspel och sorgsna pepparkornsögon gick rakt in i mig. Sökandet, vacklandet och kaoset som hon bar på ändå sedan vi var små flickor. Och hur alla redan då visste hur hon hade det hemma. En del kunde man förstå utifrån det vi såg, en del var bara gissningar.. och resten berättade hon om i brev hon skrev till mig om nätterna som lämnade under tystnad när vi sågs. "Öppna det inte när jag är med" sa hon. Så jag läste om hennes fjortonåriga helvete på blommigt brevpapper när jag var ensam och hon för långt borta för att kunna att krama om. När vi sågs pratade vi aldrig de där breven utan vigde tiden åt att borsta varandras hår, prata om framtiden och skriva fnissiga listor över vilka pojkar vi kände som var sötast.

Så träffar jag henne utanför Systembolaget i regnrusket idag där hon lagt många av sina levnadstimmar nu. Ser hennes fina bruna blick som flackar när hon berättar om knarkets absoluta botten och om resorna in och ut på avgiftningshem. Hon är femton år äldre än när vi umgicks sist, men ser mycket äldre ut än så. Jag förvånar mig själv med att nästan skämmas när jag berättar om hur livet blev för mig. I något käckt desperat försök att visa att jag förstår ett skit av hennes liv berättar jag om närstående missbrukare som det gått bra för i slutändan men vill egentligen bara gråta över att hon inte är en av dem.

Fina lilla starka svaga. Som blåser ballonger och sjunger ja må hon leva för fulla muggar på filmen från mitt tioårskalas. Små varma pepparkornsögon som redan då sett mycket mer än någon vuxen människa borde se under en livstid. Jag är så oerhört sorgsen över att det blev så här och kan inte låta bli att undra var alla vuxna var då.
Och att vi aldrig pratade ut om de där breven.