Livet

Vår tradition trogen åkte vi till Skogskyrkogården ikväll för att tända ljus för dom där man inte längre kan slå en pling till eller knacka på dörren hos när längtan slår till. Far- och morföräldrarna, en pappa som fick lämna alldeles för tidigt.
Jag gillar verkligen våra besök till kyrkogårdens minneslund. De ger oss en anledning att prata om det där oundvikliga med varandra. De där som alla alltid säger att "man borde ha pratat om medan man fortfarande var i livet". Som om man tycker att gravplats är något att ha eller vad som egentligen händer när man... ja ni vet. Men så snackar vi om de döda också. Berättar för varandra om hur de var. Som min älskade farmor som alltid stank tantparfym och gula Blend. Det händer att jag springer in i den doften ibland och då hugger saknaden till direkt. Lilla farmor. Södermalms stiligast klädda pensionär som saltade det mesta hon sa och därför aldrig kunde tas för pålitlig.
När vi gick där ikväll bland alla höstkvällsklädda människor och fina lyktor tänkte vi tillbaka på förra årets allhelgonaafton. Då handlade det inte om sådana som funnits, utan om de som aldrig fick bli. Vårt missfall värkte fortfarande i hjärtat och vänner till oss hade just förlorat sitt andra ofödda barn.
Några dagar senare får vi veta att Bim är på väg och i kväll var hon med oss där bland lyktorna i sin flugsvampsmössa och vintriga åkpåse. Så himla himla härligt och fint!
Och vännerna.. deras bebis är på ingång den också. Till våren kommer hon och förändrar världen. Såklart!