Igår slog Rigo pannan i hörnet av vår bokhylla. När jag ser jacket som slagits upp får jag ett adrenalinpåslag från helvetet och är säker på att jag sett ungen för sista gången. Ringer Andres, blir svinförbannad för att han inte svarar, överväger att ringa ambulans, skäller på mamma för att hon inte tar Bim, kyler panna med isbit, försöker stoppa blod, babblar om Barbapapa för att lugna, tar pulsen, kräver ögonkontakt, klär på, rusar till vårdcentralen, anmäler flämtandes mitt ärende i receptionen, bara jag inte kommit försent...
"Vi gör vanligtvis inget med pannor" säger tjejen i receptionen. "Och han ser ju ut att må bra.."
Vänder mig om och ser hur den döende tvååringen flinandes åker rutschkana för fulla muggar i väntrummet. Så ett plåster senare var vi på väg hem igen. Han - stolt över sitt sår. Jag - fasandes över hur tusan jag ska palla två kids och alla skador de lär dra på sig under åren utan att hamna på psyket av oro.
1 kommentar:
Kanske lite meditation skulle hjälpa :-)... eller så bara ta 10 djupa andetag. Själv börjar jag bli alltför blase efter att ha satt på femtinutton plåster de senaste åren. Man förundras fö rövrigt över plåstrens helande kraft...
Kram på dig sväggo!
Skicka en kommentar