Dagen i korthet

Jag lyckades inte sova särskilt många minuter i natt, och till slut steg jag upp vid sextiden och ställde mig på balkongen. Himlen var grå, regnet föll som ett tunt dis över Johanneshov och om en timme skulle vi ta bussen två stationer till Södersjukhuset.
Andres bar vår packning, som i sista minuten fick tillägg som biggaråer, persikor och en kudde som doftar Rigo. Och så var vi på väg.
Väl inne på SÖS fick vi byta om och vila i ett väntrum tills det skulle bli vår tur. Vi var par nummer två för dagen.
Barnmorskan Sussie hämtade oss efter ett par timmar och vi åkte upp till operationssalen. Väl där var det precis samma härliga stämning som när Rigo kom till världen. Oerhört trygghetsingivande personal som alla hälsar på en ordentligt och förklarar sin roll under operationen. Leenden överallt och den där riktiga toknervositeten jag kände sist hann liksom aldrig infinna sig. Nu längtade jag bara och fascinerades över hur underkroppen domnade bort sakta men säkert. Kirurgen hade på förhand berättat att vi kunde vänta oss att förlossningen kunde ta mycket längre tid den här gången, vilket var tur.. för vad som nu blev en kvart istället för fem minuter senast kändes oändligt mycket längre. Tydligen var det mycket gammal ärrvävnad som ställde till det lite, och att hon var så stor. "oj vad stoor hon är" hörde jag dem bakom skynket. "jättestor".
Och så slet de och drog och tillslut hörde vi hennes arga skrik, redan innan hon lämnat magen tydligen. Hon lades på mitt bröst där jag och Andres kunde beundra vårt mästerverk. Dottern. Bim.
Rosig och fin från första stund, med kinder så tjocka att hakan försvinner och massor med mörkbrunt hår, precis som sin bror.

Vi mår kanon allihopa, om än trötta till tusen. Så efter att ha fått i oss lite köttbullar nu ska vi försöka sova en stund. Mirakeltider sannerligen. Känns fullständigt naturligt att hon är här, samtidigt som det känns ofattbart.
Lilla Bim, välkommen till oss, vi har verkligen längtat efter dig!