Läget är oförändrat. Han åt ett par matskedar blåbärspure, som senare kom upp igen över sängkläderna. Och så trycker jag i honom lite vätskeersättning med en sådan där medicinspruta ett par gånger i timmen. Sjukhuset säger att det inte är mycket mer än så att göra, så länge han inte blivit helt apatisk av vätskebrist - för i så fall kan de sätta in dropp. Så vi kämpar vidare.
Min tanke går till alla som har riktigt allvarligt sjuka barn. Herregud.
Min unge blir magsjuk och jag håller på att gå upp i molikyler av oro bara av det.
1 kommentar:
Förstår precis hur du känner dig, är likadan själv. Fast det tror jag alla är när det gäller ens små älsklingar :) Nu fyller ju iofs min dotter 10 år i år så hon kan ju säga var och om hon har ont någonstans, men jag minns med fasa hur jobbigt det var när hon var liten och inte kunde meddela sig.
Håller alla tummar jag har för att Rigo ska krya på sig snart :)
Skicka en kommentar