Var på barnvagnsbio idag och såg filmen Julie & Julia. I en av scenerna öppnar den äldre barnlösa kokboksförfattarinnan (spelad av Maryl Streep) ett brev tillsammans med sin man och får på så sätt reda på att hennes syster väntar barn. Hon gråter och säger att det är underbart. Men på ett sätt så man förstår att det är allt annat än underbart att det som inte fungerar för henne och hennes man, nu tydligen fungerat för hennes syster.
Och det kramar till i magen och jag lipar en skvätt till den annars mycket söta och glada filmen.
För fan vad hemst det var just det där. Att vilja glädja sig med sin vänner och familjemedlemmar när de berättar den allra lyckligaste nyheten, men att samtidigt bli så hopplöst avundsjuk och ledsen. Minns särskilt en påsk när min svägerska och hennes man gjort en powerpointpresentation som de ville visa för oss i familjen samlade i soffan. De första tio bilderna visade på saker som skett under det gångna året. Hur de bott, vad de gjort, vart de rest osv. Men så kom en slide där det stod "så vad händer nästa år?"... lite trumvirvel.. och sedan en bild på ett positivt graviditetstest såklart. Alla börjar krama om de blivande föräldrarna och gratulationerna haglar. Och jag sitter mitt i allt och låtsas att jag gråter glädjetårar samtidigt som jag känner mig som världens mest missunsamma vidriga person.
Så förutom allt det självklara så är även det en fantastisk sak idag. Att jag slipper hela den dubbla grejen när någon har gravidnyheter. Nu blir jag odelat superlycklig, och jag längtar så vansinnigt mycket efter att få träffa alla små tillskott till kompiskretsen som är på g.
4 kommentarer:
Ja suck jag vet precis hur det är men som sagt nu äntligen kan jag glädjas över min egen Bulle! Vecka 27 nu tiden tickar på kram
Åh, känner igen mig, och jag tror att vi är massor av kvinnor som vet hur det känns...i allra största hemlighet naturligtvis.
Jag har en son och blev gravid igen efter 1½ år men inget blev som vi trodde och vår dotter dog vid förlossningen och jag mådde fysiskt illa på alla som var gravida, gick med barnvagn medans jag gick med mina tomma armar och mage....väntan på att få barn igen var en plåga och jag kännde mig som världens elakaste människa som inte kunde glädjas åt andras glädje...
Som tur var så lyckades vi till slut att vi fick vår lilla prinsessa men vägen var lång och svår och jag lider med alla som har varit och är i samma sits...
Kram på dig och lycka till i framtiden! // Maria
Jag e ju en av dem som vill va superlycklig för alla som får det där positiva svaret men inom mig stortjuter jag varenda gång.....fast det har/är skönt att få läsa alla "bästaste" IVF-resor som verkligen slutar lyckligt. Snart nog hoppas vi oxå att få starta vår resa.....
jag känner igen mig i det där, nåt så in i helvete känner jag igen mig.
Skicka en kommentar