För några år sedan när livet kändes kaotiskt fick jag för mig att jag skulle resa iväg ensam för att få rätsida på saker och ting. Åkte till en nästintill obebodd ö utanför Malysia där jag skulle bo i en hydda under en månad. Bada, teckna, skriva dagbok och tänka. Nu skulle jag hitta mig själv och meningen med livet.Well.. efter en dag fick jag lappsjuka. Efter två dagar klättrade jag på hyddväggarna. På tredje dagen började jag prata för mig själv som en dåre. En vecka klarade jag av innan jag flydde ön och tog mig in till storstaden och mänslig kontakt igen. Inte ett dugg klokare än innan.
Nu har jag gjort ett variant av det här exprimentet i några dagar igen genom att vara hemma ensam på kvällarna. Mannen är bortrest och jag har struntat i att boka upp grejer med kompisar varje kväll som vanligt utan istället ägnat mig åt kvalitetstid med mig själv. Läst böcker, pysslat, datat.. Men nu DÖR jag! Det här är ju helt värdelöst. Jag HATAR verkligen att vara ensam. En dag är helt okey, två dagar.. njeea.. men fler än så.. döden! Men, jag biter ihop. Två dagar till innan Köpenhamn och dygnetruntsällskap igen.
Har gett mig fan på att vara-själv-terapi är nyttigt. Får väl se om det funkar någon gång..
3 kommentarer:
Du vet att om lappsjukan blir för svårt så finns ju alltid forum man kan få lite sällskap i. ;-)
Haha vad roligt. :-) Tänk vad olika man är! Jag KRÄVER ensamhet ibland, annars går jag i taket. Umgås jag med folk varje dag i en vecka så för jag nippran. Då stänger jag in mig i garderoben över helgen! Å andra sidan så är det ju jäkligt trist att aldrig träffa folk heller. Lagom är bäst. ;-)
hihi
jag är precis likadan, får spader om jag ska vara ensam hemma en kväll! Bokar upp varje minut med folk och aktiviteter. Lite knepigt när mannen ibland bara får nån timmes varsel om att han måste åka bort och alla redan har annat att göra. Prova storbak, det brukar jag göra! Visserligen äter jag så mycket bullar och kakor då så jag inte kan sova sen men ändå...
Skicka en kommentar