Mamma..

Mammas och min relation har minst sagt varit ansträngd i över tio år nu. Vi har bra kontakt och träffas regelbunden, men i botten ligger en massa besvikelse från min sida och så mycket saknad av den mamman jag en gång faktiskt hade. Hon som alltid fanns där, min idol, stöttepelare och min anförtrodda. Någonstans slutade hon att vara sån. Om inte sjukdomen skulle ha ihjäl henne så skulle hon själv göra sitt bästa för att slippa leva. Allt det destruktiva har gjort att jag dragit mig undan henne. Om jag bryr mig lite mindre så kanske det skulle göra lite mindre ont.

Minns när familjen var i Paris en sommar, jag var kanske 9 år. Mamma och jag promenerade på deras stora bröllopsgata som är helt kantad med olika bröllopsbutiker. Tårtor, klänningar, kostymer, blomsterarrangeman. Mina ögon var nioåringsstora och det kändes såklart som jag gick omkring i prinsess-land. Mamma berättade på sitt unika sätt att måla med orden hur vi skulle åka tillbaka dit inför mitt bröllop när jag blev stor, för att köpa brudklänning och titta på brudbuketter..

Trodde aldrig att den dagen skulle komma men nu står den faktiskt inför dörren. Att jag ska få gifta mig med världens underbaraste man är lika ofattbart som sant!

Mamma har inte en ekonomisk chans att åka någonstans med mig, men jag tror att jag kan spara ihop till en helg för oss båda. Två dagar i Paris - kanske inte för att välja brudklänning, men för att visa henne att jag inte glömt. Och för att visa hur oerhört stolt jag är över att hon tagit steg tillbaka mot livet nu, som jag hade gett upp hoppet om att hon någonsin skulle ta!