Ibland känns ju livet jävligt visset, och jag oroar mig lätt för hur det ska bli med saker och ting.
Men så åker jag förbi t-centralen ikväll där tunnelbanan inte stannar pga "olycka" och ser brandmännen som plockar upp resterna av en människa som just hoppat.
Och allt sätts i perspektiv.
Jag vet ingenting om sådan hopplöshet och tack gode gud för det.
Ja så bra man har det. Så tragiskt. Och stackars den som körde.
SvaraRaderaÅh fan.
SvaraRaderaJa fy tusan. Ibland får man sådana kallduschar. Gör att man bara vill krypa upp i soffan och gosa järnet med de sina.
SvaraRadera